Flickan står i regnet. Ensam. Alldeles blöt. Vattnet bara forsar från håret. Stövlarna är egentligen för stora, hon har fått ärva dem av sin mamma, men det spelar ingen större roll. Hon är blöt ändå. Den gula regnjackan är inte särskilt trendig, och inte heller varm eller bekväm. Det sitter några reflexer längst ut på ärmarna.
Flickan väntar på något.
Flickan väntar på någon.
Men vet hon vad? Vet hon vem? Nej. Hon bara hoppas. Drömmer. I det här fallet råkar det dock vara så att flickan har stått där ett tag, i regnet, vilket gör att hennes fantasi har börjat ta slut, den ger upp.
Flickan har snart tappat hoppet.
I början drömde hon om att det skulle komma en limousin och plocka upp henne. Den skulle sedan ta henne till något varmt och torrt ställe, där man kan njuta av att bada, istället för att bli halvt dränkt i ett 14 grader varmt vårregn. Eller kanske man ska säga kallt.
Efter ett tag ändrade flickan sin dröm, hon tog bort den där lyxiga semestern och plockade fram en varm dusch istället, men limousinen stod kvar.
Den varma duschen försvann, blev till en handduk.
Handduken försvann, bara limousin.
Limousinen blev till en vanlig bil, men med en varm dusch också, som kompensation för limousinen.
Duschen blev återigen till en handduk.
Handduken försvann, bara bilen.
Det hade hunnit bli sensommar nu. Något varmare regn, men fortfarande kallt för en ensam flicka.
Bilen blev till slut till en cykel med ett paraply.
Ganska snart försvann även cykeln.
Ett paraply.
Det är väl inte så mycket att be om, eller?
Ett. Paraply.
Svårt? Nej. Man tycker ju inte det. Men tydligen. Ja.
Flickan höll hårt fast i drömmen om ett paraply. Tidig vinter.
Till slut ändrade hon sitt paraply till en regnjacka. Flickan stod och tänkte på sin regnjacka i någon vecka eller två. Sen fick hon en regnjacka. En gul, ful regnjacka. Men det var dock en regnjacka. Hon var tacksam, och denna tacksamhet höll i sig ända tills vintern tog slut.
Men det var ju ganska kallt trots allt.

Flickan önskar sig en kram. Det är allt. En kram skulle värma henne. Men. Framför allt skulle den få henne att känna sig mindre ensam. Kanske skulle det till och med räcka med en blick, med ett varmt leende. Får hon det?
Nej.

-Kanske, får hon en idé, kanske om jag slutar att hoppas. Kanske om jag ger upp. Skulle det kanske hjälpa?

Flickan har nu i princip accepterat att hennes plats är där i regnet. Hon har satt sig ner, parkerat. Hon har så gott som gett upp alla hopp och drömmar. Fast någonting är faktiskt fortfarande sig likt.

Flickan väntar.

---

Konstruktiv kritik någon? :]